Norrländska Korrespondenten – 22 april 1870, sida 2

dotter tala särdeles ifrigt. — Kall svett trängde ur LZielners alla porer. Han befann sig i en mördarehåla, vch den unga Slovakiskan hade ej af medlidande, utan af roflust förmått sin fader att herbergera honom. Att undfly var honom lika så omöjligt, som att göra motstånd. Sedan han lyckligt undgått så många faror och hvilat i känslan af temlig säkerhet, skulle hans lif vara invigt åt förintelse. Var det ödets beslut, att alla de förrymda fångarne skulle hemfalla åt en förfärlig försoning?)o Hör! redan knarrar låset, dörren öppnas, och mördarne intränga. De finna fremlingen i sängen med slutna ögon och djup och långsam andedrägt. Karlen sofver, hviskade en röfvare. 7Och det djupt, tillade en annan. Nanko hvisslade och lade sin ena hand på Wilhelms bröst och började derefter åter tala med stor liflighet. — Åter kände han en tryckning på bröstet och hörde orden: Hon har rätt; hans hjerta klappar mycket häftigt. Karlen vet mycket väl, hvad som tilldrager sig. Upp! upp! En kraftig arm fattade dervid Wilhelm i skuldran och skakade honom. Flyktingen reste sig upp, liksom om han blifvit väckt ur sin sömn, och betraktade gruppen med skenbar förundran. Nanko blickade honom skarpt i ansigtet och höll ljuset emot honom.