Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 2

Föräldrarna glodde fig naturligtwis ofwer detta för en flida af hennes famhällsfrällning fördelattiga anbud, och gäfwo med glädje sitt bifall, hwilket de, såsom icke skriflunniga, uppdrogo åt dottren att skrifwa. Hon skref detta bref i deras närwaro, men afsände det ej. Twänne af Josefina E:s ungdomskams rafer, Clara Walkman och Lowisa Erilson, hördes derefter. Jsynnerhet ven första syntes särdeles upprörd och lastade sig wid inträdet i rummet gråtande i Josefinas armar. De hade dock inga upplysningar af wigt att lemna. Dagarne efter mor: ret hade de warit. flera gån ger tillsammans med den tilltalade, men i hennes fött ike märkt någon förändring. Hon hade mi: sat guldllockan och ringen, hwilka hon uppgaf att hon sått sig hitsända från sin i Smedjebacken boende fästman. Ejster hwad de uppgåfwo, hade de ej brytt sig om att taga reda på hwem denne war, då Josefina ej sjelj lemnat dem någon upp lyening derom. Hon hade sjelf uppläst namnet, som stod i vingen, hwilket hon uppgaf wara fin föftmans mors slägtnamn. Dagen före mordet hade Josefina warit uppe hos Lowifa Eritson och sramtagit samma snöre, mer hwilket hon sedan ut förte mordet. Detta snore umguf sig den anllagade hafwa för längre tid tillbalu fått af fin far, för att dermed tunna upp: fasta fina llåder och skydda dem från smuts; hon hade sedan tillsälligtwis tommit att fortfarande bära det i tlädningsfickan. Un: der det Lowisa fatt och sydde hade Jofefina taftat snöret om hennes hals; denna hade dock endast tagit vet fom ett skämt och) icke fästat fig härwid. Sist inkommo de olyckliga föräldrarna. På af polismå staren framstäld fraga, om den onttagade wille fe fin far, jalade hon gråtande rertill; — nnder den tid deres mot, då modren war inne, war E. ut: förd ur rummet, enär man ej wille att något skakande upptråde skulle ega rum inför de talrika åhörarna. Bira ent ast belräftade hwad fom förut omnämnts: att dottren onsdagsaftonen hemkommit omtring kl. 9, utan att någonting kunde märkas på henne med anledning af hwad som förefallit. Hon tände ljus och fram tog derefter de röfwade saterna, samt det töpta tlädningstyget, hwillet alt hon far de fig hafwa fått of fin fästman. Mo dren hade dot märkt, att hon war orvlig under nattens Lopp och att hon flera gånger waknade, men trodde fig få tillskriwa detta den upprörda sinnesstämning, fom antog wara en nödwändig följd af den owåntade lyckan fom träffat Josesina. Unter de följande dagarna hade hon mi fat fig särdeles öm mot dej fina: hon hade lutat sitt hufwud mot moterns inå och gråtit, en yttring af ömhet, som hon aldrig förr warseblifwit hos dottren. Josefina E. lärer, enligt föräldrarnas och de afhörda witnenas intyg haft ett ganska häftigt lynne — ett arf efter fadern — men Bon war lätt försonad och mijar de sig wanligen mycket glad och wånlig. Under förhöret wisade hon sig mycket upp skatad, men beswarade rerigt och Hart alla till henne stälda frågor. Förhöret rvädte mellan kl. 7, 2 till närmare tl. 4 e. m. — Ser hundra Swenfta ordstäf, samlade af J. G. Schultz. Efter fam larens död utgifna, hajwa uttommit i bokhandeln, a 50 öre. Behållningen af boken tillfaller den aflidnes efterlefwante, minderåriga dotter.