Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 2

tillbaka. Personerna på stranden bildade ännu samma grupp som förut, men Weps hade med hästar och vagn försvunnit i vågorna. MMarch har blifvit hans graf tänkte flyktingen, då han, djupt gripen af tilldragelsen, tittade ned i böljorna, ty ehuru den olycklige aldrig egt hans tillgifvenhet, kunde han dock ej neka honom sitt medlidande. Sjette kapitlet. Värdshuset i Skogen. Wilhelm hade framför sig ett berg, som han måste bestiga, om hau ville rädda sig; men ju högre upp han kom, desto brantare blef berget. Han stälsatte dock sin kropp medelst tanken, att Ungerska gränsen ej kunde vara långt borta, och uppklättrade, utan att rasta. Bergets öfre hälft var kal och skroslig; men innan han nådde den. fick han en utsigt, som ingalunda var fågnesam. I dalen såg han nemligen redan folk, som på olika ställen sökte klättra uppför berget, och bland dem igenkande han på uniformen rättstjenaren. Men denne varseblef äfven Wilhelm och skrek åt honom några ord, som han för afståndets skull ej förstod. Nu gällde det att uppbjuda alla krafter, för att undgå förföljarne. En