Norrländska Korrespondenten – 8 april 1870, sida 2

torr och krokig käpp, som han fann, gjorde honom dervid säsom stöd goda tjenster. När han uppnådde bergsspetsen, voro hans kläder till följe af den starka hetta, som den häftiga rörelsen frambragt, nära nog äter torra. Från detta ställe såg han, att han befann sig på ett framskjutet berg framför en bergskedja, som med sina många, jättehöga hufvuden sköt upp i molnen. Vid kedjans fot utbredde sig tjocka, mörkgröna skogar, från hvilka han blott skildes af en ängsmark, som en snabb vandrare kunde tillryggalägga på kortare tid än fem minuter. Wilhelms fötter förde honom med lätthet öfver den mjuka marken, som syntes liksom belagd n ed sammetsmattor. Ehuru han ännu ej undgått den fruktansvärda faran, hade han dock öga för det sköna panoramat, som visade honom en skogstrakt, der naturen med ett skönhetssinne, hvaraf ingen konstnär kan berömma sig, genom förening af gruppering och kolorit åstadkommit de herligaste efekter. På afstånd framstälde skogen sig nemligen såsom en ofantlig fästniugsbyggnad med dess mångfaldiga, skarpkantiga och rättlinia stjernskansar, faschiner och hornverk. Flyktiugen uppnådde lyckligt denna skog och fortsatte färden i skuggan af hundraåriga ekar. Gångstigarne korsade hvarandra på mångfaldiga ställen,