Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 3

Andra kapitlet. Den murkna djelken. Wilhelm sväfvade fortfarande i den största fara, ty bjelken, på hvilken han stod, förrådde genom sitt brakande, att dess bärkraft var nära att öfverväldigas af den derpå hvilaude bördan. Han grep dertöre tag i en läkt itaket och sökte. derigenom ölverflytta en del af sin tyngd på denna stödjepunkt. I ett sådant hängande läge förblef han, till dess den sårade lemnades ensam af sina kamrater, Då försökte han bringa sin kropp i en annan, bättre ställning, och förflyttade sig i denna afsigt till takstolens mellanbjelke, som var tjockare än den, på hvilken han förut stått, Knappt befann han sig dock der, förr än bjelken med ett högljudt brakande gick sönder, och Wilhelm, innan han kunde tänka på att ännu en gång förändra sin plats, störtade från höjden och föll ned tätt vid underlöjtnantens fötter. Just då det lyckades honom att resa sig upp, kände han officerens hand på sin hals och hörde honom säga: Hvilken slump! En galgfogel har fladdrat ut ur nästet! Sätter du dig till motvärn, nedhugger jag dig bo Hvarmed skulle Wilhelm äfven sätta sig till motvärn, då bajonetten blifvit kvarsittande deruppe! Ilade han äfven ännu varit beväpnad, dermed, skulle