Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1870, sida 3

ett amendement till utskottets sörslag. An såge ej, att det wore nödigt, att en sådan behandling af första hufwudtiteln, fwaris genom besparingar kunde winnas, gjordes till föremål för sensation. Somliga anse, att det behöfwes mera mod att förswara än att angripa denna hufwudtitel. Tala ven åter ansåge för fin del att dertill ej behöfdes mera än annars. Man hare äfe wen mwävjat till ten monartiffa principen jamt talat om granlagenhetsskäl för att bewisa, att ej nedsättning funde göras. Talaren funne fig doc osörhindrad art gör ra en undersöfning i syfte att utreda, om anslaget wore för höat eller ide. Motfmwarar anslaget eller äv det för högt för det rermed affedda ändamålet? Kommandö met gjorde klokast om det intoge eu an: språlslösare fällning, än i förra tider mas vit händelsen. Det borde nämligen ihåg: lomma, att tiderna woro betydligt olita nu mot förr. Om samlhället båller ihop, om det går framåt, har man hwarkon att tacka monarken eller den monariiska ftyrel: feformten derför. Detta beroder på någons ting helt annat. Då för monarlen ide heller uppträda med yttre anspräk, fom ej motswaras af inre kraft. Talaren crinrare om Gussaf den tredjes yttrande om sig wid 1778 års ritsdag: att han anfåge städse för ten största ära att wara den förste medborgaren bland ett fritt foll. Detta wore ett föredöme för mår tids monarker att i handling efterlilna. Ta: laren trodde att utgifterna till hefstaten i sjelfwa werlet more för höga. Wille man hafwa en noggrann beräkning of det belopp, hwartillere nu effeitivt bestege fig, finge man ide betratta ensamt första hulwuntiteln, utan äfwen en och annan af de öfriga. Härpå wille dock talaren ej i de talj ingå, utan erinrade blott derom. En sior netsättning på en gång more en 9 möjlighet, men flere smärre successiva nedsättningar borde tunnua åstadtkommas. Jnitiativet borde dock lemnas åt f. m. sjelf. Talaren föresloge dersöre, att riksdagen wille hos k. m. anhålla, det han täcktes låta tillse, om icke nägra besparingar i hofförwaltningen srulle tunna åftodfoms mas, samt att han, om sådant läte sig göra, mille för rilsdagen föreslå de ned: fättningar, som funna synas honom möjliga. Härut instämde Lars Ersson i Bit. Sedan landshöfdingen grefwe Eril Sparre och srefwe Ärwid Posse yrtat bifall till utstottets förslag, emedan konungen har så många pensioner att utbetala upträdde br Jöns Pehrsson och ansäg det wara godt, äfwen om den minsta fumma funde besparas. Det betalande folket har wärt att utgöra fina fronontflylder och uudrade om ej sövmwaltaren kunde wara nöjd med litet mindre. J annat fall kunde det handa — werldshistorien wisade in exempel derpå att foltet tog sig en annan förmalta: Ye. — Hwad de omtalade många pen fionerna berräffade, undrade talaren, om de alla woro jå. nöowåndiga od nyttiga. Repliferade sör öfrigt grejwe Sparre ans! gående hans yttrande, om att på 50 år ingen ändring i ciwillistan werkstälts, ett ottrande, fom äfven bemöttes af hrr Bjerkander och Hegaftrön. Landshöfding Aster yrkade bifall til utskottets förslag. Wid härefter anstäld wotering, uti bwil fen utskottets förslag antogs till provofition och hr Hedins till tontraproposition segrade utstottets förslag, fom erhöll 96 röster mot 87, fom argäfwos för hr Oe dins förflag.