Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1870, sida 3

få äro få narraktige fom utin wän, uti ett samhälle sådant fom Sunrswall, ver få friskt och werksamt lif utwecklas. — Se få där ja — nu skall man få fe jag inte får wara i fred. War fi god stig in! Jaså är det du Ante, nå hwad har du nu på bjertat? Sitt ner. Ber om urjett mern. Men jag har inte tid nu Ante, jag hör på tonen att det är nägot du Har att anmärka. Ber om förargelse, förlåtelfe mille jag, fära, men jag är få legfen. Ar tu letsen, det war trålit det. Jojomen, hwad fan man wara annat, titta ut genom fenstret skall ni få fe några tokbrusar fom efter wantigheten ä på kulan. Det är herrarne rån ÅXY. de ä viktigt bekymmerstöst att få är. Men, wet Herrn, jag fom aldrig ä ängslig, jag skall såga derag princifaner sanningen en gång när de kemma bit. De äb egentligen deras fel att så ä. Häll nu Ante! Att bekymra dig öfr mer mina wänner och bekantas aörun: den och låtanden, passar dig inte, och allraminst att säga vem dina tankar när de kommer bit. Adjö med dig nu, zasta på med göromålen, farmål. Ante är enwis fom fynden. 7B:r ins nerligt och troget om förlätelse, fortsät. ter han tågande af aldvrias å era ber: rar på de verna wyset utan altit nyktra fom en spik och galanta fom brudgum: far; men få ä ni också som far för dem, och dom fom barn huset hos er, rolig god natt. Herr Reraktör!? Ante Hade rätt. Sjerrarne, fom nu ganska tidigt på kwällen woro truckne, äro unga män, bokhållare och inspektorer. De hafwa kanhända af grämelse öfwer att se sig förbisedra och tillbakasatte af fina respective principaler intagit åtffiliga bägare och efter wanligheten en för mycket. Nå: ara möjligen blott af lättsinne också De gå vu kanhända att börja nachfpielet att ytterligare gjuta några droppar gift på deras moraliffa och fysiska tillstånd och få går det dag ut och dag in. Detta är mycket illa, herr Retaktör, mycket illa, men förhållantet är ånrock södant. Samlhället är fjuktt. Många unga tugliga män fom nu gå förlorare, hare kunnat bewarats åt samhället om. te, fom det wederbör, i tid med wälwilja hade omfattat dem i fina hem. De sköta i almänhet sina principalers affärer och hwad wore naturligare än att wälwilja och förtroende wore rädande dem emellan. Oiyckligtwis för dem båda wisar det fin ej få. De finnas till och med fom al: deles ignorera tem wid tillfällen rå det just wore passande för dessa unga män att komma i åtnjutande af den lyftning ett bildadt sällskap ingifwer. Följden blir naturligtwis ett oordentligt lefnarår fätt, slöhet i arbetet och ett tyst hat och sörakt der eljest wördnad ech förtroende skulle existera. Jag kommer alreles ifrån ämnet hwarom jag skulle skrifwa, herr redaktör. Jag har kommit underfund med ett fplitternytt beskattningssystem, fom är få rätt: wist och få enkelt att det blott förundrar mig att ingen förr har fommit att tänfa derpå, ach det fan juft wara mwärde: fullt nu, när ökade skätter äskas. Det war bara dumt att inte Lithner fick reda derpå innan han for. För denna gång tilläter ej utrymmet mig att meddela er