Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1870, sida 3

skall afgörande tynga i edert ödes vägskål. Min farbroder befianer sig ou hos ett regeringsråd, för att meddela mitt angående eder till protokollet tagna vittnesmål. Då är mitt öde afgjordt! svarade Wilhelm med en suck af den bittraste smärta, Farväl, Paulina, bed till Gud, att han må vara mig nädigha Hvarthän vill ni gå? Jag flyr jemte flyktingarnes Fängen lösgjorde sina händer från flickans och skyndade bort. Förgäfves ropade hon efter honom. Knappt hade han hunnit utom porten, förr än allarmkanonerna affyrades med fruktansvärdt dån. Marken bragtes af den förskräckliga knallen att darra, huru mycket måste ej flickans älskande hjerta förskräckas! Knappt hade äfven kanonerna tystnat, innan kavalleri redan störtade ut ur den angränsande kasernen, för att sätta efter de från fängelset afvikne fångarne. Barmhertige Gudås bad den ängsliga flickan och föll på knä, tag hooom i ditt skydd laAndra Afdelningen. Första Kapitlet. Lusthuset på Terassen. Åt skogenlo ropade Zehnalek, då ban vid Spielbergs fot ändtligen bade