Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1870, sida 3

lyckats hejda och till en skara förena de at löpandet andtrutna fångarne. Hafva vi en gång väl uppnått skogsbrynet, så behöfva vi ej rädas för en hel armåex. Under kedjeslammer rörde sig tåget med små, men snabba steg emot hålvägen, hvilken i blott ringa fördjupning går nedanföre fästningens från Brinn bortvända sina. Zehnalek ville sätta öfver den och öfver de nu afmejade fälten och vingårdarne uppnå skogsbrynet, som låg på omkring 6000 fots afståod. Då upphanu Wilhelm dem och;helsades med jubelrop, ty ingen af dem bade väntat, att han skulle följa dem, sedan han med så mycket mod försvarat föreståndarens boning. Anföraren befallde halt och anvisade Wilhelm en plats i tåget. Han förklarade dock, att han ej ville följa dem, utan fortsätta flykten på egen hand. vDpDu måste lyda min befallning! bjöd honom röfvaren oah gick emot honom och ville gripa honom. I stället för att efterkomma tillsägelsen flydde han dock med fördubblad skyndsamhet öfver sädesstubben. Stanna, eller döh ropade Zehnalek efter honom, och då han ej efterkom befallningen, flög en muskötkula, pipande, förbi hans hufvud. Wilhelm befann sig uti den största fara, ty röfvaranföraren ville för bandet statuera