Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1870, sida 3

arbetar och sparar Och härmed bofia wi intagit en stäncpunit, ratt motsatt sörf:s i S. P. Han är nämligen nog oförskämd att påstå, det Marbetfamhet och sparsamhet icke alltid äro att finna hos ret egentliga foltket. Kan för öfs vigt något bättre bewis gifwas på S. -P:s i grunden foltfient tliga tänfesätt, än denna gemena insinuation mot wåra s. k. arbetare och mindre jordegare. Hwarest, menar S. P., arbetsamhet och frarjame het alltid äro att finna vå? På fame hällets höjrer kantänka! Padet tefe wer i syosslelöshet, metan s. k. bättre selt arbetar ech sparar! Hwillet arbete! Hwilkken sparsamhet! Hwilten fyller anse nare te anslag, sem i nåver årligen väftag till de alt upslutanre nio bufwurtitlarna, om ide till allra största telen ven befolfning, fom S-P. tär få släncligt beskyller sr slöseri och lättja. Det egentliga folket är mer, än någon annan samhälleflass hänwisart till ar: betsamhet och, får härunder ofta nog neka fig sjelft det nödwänriga, blott för att funna blifwa fött tillfälle att ftrar pu ihop de summor, som ärliaen utgå till underhäl af en lita onyttig, fom remoraliserande hof., stats och militär lyx; men ide nog härmed — wid den mmsta oxelrycking eller ttagan, är magten genast tillrets att sommendera — särrigt pemwär mot tetta fame ma felt, fom, gortroget fom ret är, lanske ide wet, för hwilket änramål de sålunta utpreesare medlen skola anmäns tos. S. P. matte wisst se spölen midt lIjnsa dagen; ty annars funre han ide wara så faeliat rädd för att inrymma något inflytande på samhällets angelägens beter ät tet egentliga follet. Men tvintessensen af S. P:s politiffa kannstöperi är, att ten fattige är skapad för den rites stull. Ej underligt då, att S. P., på tol om ben lifa rösträtten, fer jpör ten, ver de ide finnas.