Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1870, sida 2

längre låta misshandla mig9. Pilsnabbt lopp jag utför det branta berget, hvarpå Linsky sköt efter mig, men utan att träffa. Ett busksnär, hvarigenom jag trängde, undandrog mig hans blickar, och redan i nästa ögonblick var jag längt aflägsnad ifrån honom. vNu beslöt jag lemna trakten och vandra så långt, som mina fötter kunde föra mig. Med tårade ögon blickade jag tillbaka till slottet, der jag vid min faders sida hade tillbragt min barndoms gyllene dagar, och der man uppfostrat mig till herre och vänligt bemödat sig att efterkomma mina önskningar. Jag knäföll och bad till Gud samt utbad mig mina föräldras välsignelse. Derpå drog jag ut i verlden såsom det fattigaste af alla fader-och moderlösa barn. Snoart nppnådde jag stora landsvägen, som utgjorde gränsen till min faders gods. En postvagn for förbi mig; behändigt svängde jag mig upp på baksitsen och följde med den mer än en mil. När vagnen nalkades poststationen, steg jag ned och sprang vidare, till dess jag äter anträffade en vagn, som jag återigen på samma sätt kunde medfölja. På detta sätt besteg jag efter hvarandra flera vagnar oct åkte med dem många mil. En gång upptäckte likväl kusken mig och slog efter mig med piskan. Förskräckt släppte jag