Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1870, sida 2

vagusfjädern, vid hvilken jag hade hållit mig och nedfåll på vägen. Innan jag åter kunde resa mig upp trån marken, gick en efterföljande kalesch öfver mig. Jag låg svärt sårad, och döden skulle säkerligen hafva gjort ett hastigt slut på mina lidanden, om jag ej erhållit snar hjelp. vEn dam, som befann sig i den vagn, af hvilken jag skadades, befallde kusken att hälla och lät sina tjenare försiktigt upplyfta mig i vagnen och köra mig till närmaste by, medan hon sjelf medföljde till fots. Jag fördes till en läkare, som förband mina sår och enligt denna ädelmodiga dams önskan vårdade mig. Redan var jag på bättringsvägen, då hon på sin återfärd trädde in till mig i kammaren och underrättade sig om mitt befivnande. Den bildning, jag egde, förvånade henne, emedan den tycktes vara oförenlig med den torftiga drägt, i hvilken hon på vägen funnit mig, och när hon fick höra mitt öde, väckte det hennes varmaste deltagande. Hon lofvade mig sitt beskydd och tog mig med sig till Wien till sin man. Herr von Braukenstein (så hette denne) emottog mig med välvilja och tillät min gynnarinna att behålla mig hos sig och gifva mig undervisning jemte hans båda yngre söner. Jag kände mig särdeles lycklig i