Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1870, sida 3

Mt Johan Olof Willund wid ett af mig hos honom fredagen den 10 dennes på aftonen efter kallelse gjort besök befans ligga i fin fång utan före måga att tala eller swälja, med en yt terst ytlia, fort och knapp andedräat, under det bwitt skum ständigt måste från munnen borttorkas samt att denna åfoms ma tycktes mia bero på ett wåld på luft-ftvupen, å hwilken tock intet yttre spår af rylilt af mig kunde upptäckas; att omgifningen påstod Wiklund hafwa blifwit å bröstet trampad, hmilket före hållande ej heller af mia kunte på grund aj bristande direkta tecken konstateras; att Wiklund wirare företette af yttre wåld uppkommen lindzig swullnad å wenstra öfre hälften af pannan samt ett cirka 7 tecimalalinier lånat genom budens hela tjocklek gående hudsår, tyd ligt aj någon hwass kant förorsakadt, mid basen of höara lillsinaret, samt widare alt respirationsjwårighet hos Wiklund fortfor i ett par dagar ech slutligen, att efwannämnda omftäntigbeter ej funs na anses för Wiklund förorsaka något måen för framtiden; detta warder härmed ej allenast på förut aflagd embetgeb intygatt, utan oc ytterligare med denna min ekeliga förpligtelse: Så sant mig Sud bjelpe till lif och själ, beträfs tatt. Sundswall 16 Dec 1869. Adolf W. Christiernin, Med. Lic. Swaranten, handl. W. Krook, bestred till alla delar kärandens upaifter och afgaf en få lydranrte beråttelse: Den herrn fom till mia den 11 eller kanske ten 10 December mellan 6 och 7 på aftonen, just fom jag mar svysselsatt med min forrespondens På ett brus talt fött kräfre han mia för fött, fom han lemnat till min hustru och mars om jag mar okunnig. Då ban ouprse börliat war oförskämd och otirig, ja Mi kanerade mia, utbrast jag: Gå ut, karl; nu är det nog! — Jag ansåg honom wara antingen full eller galen, få be: tedde han fia. — Han gick emellertid ut på gården och rå han observerade mia genom det deråt wettande fönstret, för hwilket gardinen ej mar nerfåld, slog han in fönstret med handen — bhwilket, wid min heder! är sant — samt började högljudt ropa. Jag har ej ens med ett finger rört honom, få att hang sjukdom helt såkert bärrör deraf, att han fått spasmer af ilska, eller något dylikt. Ytterligare beryrare swar. fin fulfoms liga oskuld, tilläggande att han wmigserligen blifwit wred, men ej öfwerilat sig annat än i ord. På af kärandens ombud gjord fråga upplyste hr K, att hand port aldrig mas rit stängd och ej heller kunde stångas annat än med rigel, samt att möjligen snö kunde hindra portens öppnande och fortsatte derefter: Utan att fästa någon uppmärksamhet mid be rop Wiklund uppgaf, (ty VW. fan ropa både sent och tida) aid jag, strax före 7, på poften med omtalta brefwet, och warseblef dä en folkhop fom omtalte att W. skrikit. Ingen fans tillstädes mer än min piga. Fem witnen woro instämda och bes råttade: Ogifta Wilhelmina Spolander att hon, fom tjenar hos hi K wid sagde tillfälle, unter bet hon uppehållit sig i K:s säng