Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1870, sida 2

till den döende. Stackars fader! stackars moder! UHIvilket ämne till tårar under deras sista dagar! Jemte en skara vänner stego vi upp uti den aflidnes boning. Ytterrummet är en målareatelier. Hela möbleringen bestod af en bokhylla och ett arbetsbord, hvartill kommo några taflor, uravyer, floretter och fäktarehjelmar. Eget nog sans der ibland en dödsskalle, ett måladt hufvud och en annan Tysk mälning, som likaledes förestälde döden, och dessa tre olycksbädande prydnader föllo genast i ögonen. Likrummet företedde en dyster enkelhet; det innehöll nemligen en jernsäng och ingenting mera. Der på sängen låg liket utsträck. Det var delvis afklädt; men benkläderna funnos ännu kvar äfvensom en handske på högra handen. Den blodiga skjortan var öppen, så att man kuude se bröstet. Under venstra bröstvårtan fans ett litet sår af en centimes storlek. Der var hjertat, och der var prinsens dödande kula. Ansigtet bar ännu ett uttryck af trots. De vidgade näsborrarne och den halföppna munnen gåfvo hans bleka ansigtsdrag ett eget uttryck. Viktor Noir var modig; hans lik utvisade det. Gryende mustacher beskyggade hans öfverläpp. Nagra hämndlystnadens ord läto för nimma sig.