Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1870, sida 3

till en betydlig del betingas af den omgifvande yttre naturens olika förhallanden, Detta gäller åtminstone hvad lynuet och företrädes hvad folklynnet beträffar. l alla trakter af jorden står dess beskaffenhet i nära förbindelse med jordytans och växtlighetens form och utseende. Det är isynnerhet linieoch färgförballandet, som dervidlag äro bestämmande. Det är bekant, att åsynen af den vågräta linien verkar stillhet och tröghet, t. ex, åsynen af en slätt eller ett lugnt haf. Den vinkelrata verkar oro och lillighet, t. ex. asynen af bergstalp. afgrunder, vågor och dalar. Vidare är det en erfarenhet, att de ljusa färgerna inverka på häuslan och egga santasien mindre än de mörka. hörenas nu den ljusa färgen med den vägräta linien och den mörka färgen med den vinkelräta linien, hvilket på jordytan vanligtvis ar förhållandet ; så är det klart, at: folklynnet i trakter med dessa olika utseenden måste vara af ganska olika karakter. UPpmärksamhaten visar också, att de ljusa slätternas och öknarnes bebyggare äro lika dåsiaa. tröga, känslogrunda och fantasifattiga, som de mörka skogarnes och bergstrakternas äro rörliga, känslodjupa och lantasiriha. IIvilken skilnad mellan ryska slättbor och kosacker, mellan holländare och skottar, mellan skaska slättbor och småländingar o. s. v. Äfven hos folk iuom samma landskap kunna dessa motsatser celler skiltningar i lynnet iakttagas. År det åter en sanning. att ett lynne med djup känsla samt dyster och svärmisk fantasi, som ännu icke hunnit ordnas och ledas af förnuftiga begrepp, alltid hängifver sig åt mystiska och magiska utsvälningar i religiöst afseende, så är det icke förvånande, om sådana skogsoch bergsbor, som knapt i nägra afscenden ännu hunnit höja sig till begreppets standpunkt, gömma äfven i våra dagar mänga kvarlefvor af gammal vantro af skrock och vidskepelse. Icke heller ligger det, eullgt det sagda, något underligt deri, att sådana kvarlefvor företrädesvis påträffas bland folken i skogsoch bergstrakter. Slättbyggarne förhindras af sin prosaiska tröghet att gå så längt i detta afseende. Man ser tydligare och klarare på en slätt än i en skoz. derföre är man äfven der mera böjd för att se klart och tydligt i andligt afseende. Men skogarues, grottornas och bergsdalarnes halfdunkel far menniskan lätt att ga in på äfven det halfdunkla i andligt afseende, det underbara och vidskepliga; synnerligast når lynnet der redan af naturen är böjdt för alt, som djupt rörer känslan och lifligt tilltalar inbillningen.