Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1870, sida 2

olyckan slut — det kunde bli värre; i dagningen sprang fartyget läck och började sjunka. Manskapet blef utom sig af förskräckelse; men kapten mäste behålla förståndet till det sista. Vi surrade fast en kagge skeppsskorpor och en bit fläsk — och 1 butelj rom eller hvad vi i hastigheten kommo åt, i båten, som skottades tom Pför snö, och efter mycket fara och besvär kom i hafvet. Svårare var för alla att komma dit; men det gick med en tross som vi tastgjort vid fartyget, som alt mera lade sig på sida och svart skulle kantra och sjunka. Det var på tiden att vi kommo från vraket; ty några minuter derefter kantrade Victoria och sjönk, utan att lemva mera än en vattenhvirfvel qvar, som genast utplånades at vågorna. Genomvåta af sjövatten och snö måste vi ro oss fram; men min lilla fickkompass hade blifvit våt — nålen hade frusit fast vid glaset och vi hade ej så pass tydlig dager, att vi kunde urskilja väderstrecket. Det enda vi tyckte oss märka var, att vinden blef alt mera kall och att snöyran blef något glesare. Mot aftonen klarnade det något och snöfallet upphörde. Intet land sågs så långt ögat kunde nå. Man kunde beräkna att vi voro norr om Åländska öarne;