Norrländska Korrespondenten – 31 december 1869, sida 3

stone ter en sanningens bomb ögonblick ligt stulle krossat. — Will Sunteswalls Postens redaktien ytterligare inläta fig på detta ämne eller i öfrigt framgent förkunna motivet för mina förslag eller handlingar, wore jag tacksam on tetta sletde på ett neutralt fålt, der jaa slynrsamt och gladeligt will möta till ärlig tust, på jag på dass eget frivlyfta område hwarken kan eller wil göra inträng. — Man har gliärt sig deröfwer att på sista tiden en sundare wind förmärkts fusa öfwer Sundswalls Postens spalter På sisia tidningsblatet för året tyckes rock ten fordna antan wilja tränga fig med! — Man will gerna hoppas, att med årets slut ven far fin kos! — Tacksam för den wälönskan bladet tillställer hwarje sin läsare till ett godt slut vå gamla året och ett i alla affeenden lyckosamt, godt uytt år, tilönftar lag uppriktigt ress redaktion glädje i utöfwandet af fin pligt under tommande år, men framför allt att redaktionen med det gamla året äfwen bortlägper den gamla mennifton. Suntewall den 29 Dec. 1869. Ol. Wilström. Er fråga tid religionsgeologerna. Hwem år jordens salt? Det är läntt, att Hans Högwörrighet erkebistop Reuterdahl mid öppnandet af 1865 ärs riksvag i sitt helsningetal til presteständet förklarade, att detta d. w. s. ritsdagspresterna utgjorde jordenes salt, samt att detta hang påståenre årrog honom myc: tet begabberi af hela Europas frifinnare press. Setermera hafwa wi tenna fom: mar wid en missionsprctikan i Suntswall hört pastor Kerfstedt påstä, att ve kristna i allmänhet utgjorte jortens salt, hwilket han ganska wackert förtlarade får lunda: att, liksom saltet anwändes att bibehålla friskheten af dermetd inlanda för doämnen, få hålla de Kristna den andliga friskheten inom kyrkan wid makt. Nu sednast har Hans Helighet päfwen i sitt tal till medlemmarne af nu pågående tatolska kyrkomöte wid def öppnande för: klarat, att dessa den katolska ltrons her: rar och wäcktare äro jordens salt. Här hafwa wi alltså tre olila definitioner på uttrycket jordens salt men endast en mor tivering, nemligen hr Kerfstedts. Det skulle wara särdeles intressant, om någon i rogmatitens spets fydigheter vju pare inwigd person wille upplysa, hwil: ten af de tre herrarne som härwidlag, bar rätt, oc) om ej päfwen lånat uttryc fet från wär erkebiskop och anwänder det fom en protest emot hans uttoltninn, ty att han skulle tagit kännedom af en, få widt wi weta ännu otryckt predikan af en obetydlig pastor i Norrland, är wäl ej att förmoda. Om, som wanligen fler de unterorrnade i allmänhet följa fin chefs uppfattning, tyckes emellertid här tilkomma en ny dogmatist twistepunkt emellan te twenne kyrkorna till de mån: ga förut befintliga. Hwad hrKerfstedts förklaring beträffar, så kunna wi ej dela ben, ehuru wacker den än synes oss. emetan den har det felet att halta. Sale tet har nemligen det lytet att alt mera förstöra wertligheten, i ju större mängd det på en åker förefinnes, och det fan wäl ingalunda hafwa warit hr Kerfstedts mening, att ju talrikare de wäidte i en församling äro, tefto ringare antal fram: —