Norrländska Korrespondenten – 31 december 1869, sida 3

gå, sedan jag fått säga huru djupt jag föraktar er. Jag hade fattat henne om armen och talade med hela eftertrycket af den harm jag erfor. Hennes kinder blefvo färglösa. Med bjerta och lifliga färger skildrade jag min lättrogenhet och hurn jag lätit bedåra mig, rörd af den dikt hon uppdukat. Med hvilken oegennytta hade jag icke tjenat henne och den föregifna brodern, huru hade jag icke vid alla tillfällen visat dem den aktuing man är skyldig olyckan. Huru högt och hängifvet hade jag icke älskat henne, och nu, efter ett års föriopp, fann jag att hon på ett afskyvärdt sätt drifvit gäck med mig. Under hela min anklagelse hade hon förblifvit stående; men då jag tystnade sjönk hon ned på en stol, med ansigtet höljt af händerna. Jag tog ett steg emot henne, men i detsamma lyftade hon åter upp hufvudet, fästade ögonen på mig, sägange i en ton som lät ljudlös: — Ja, ni har skäl att hata och förakta mig, och ändå vet ni icke har grymt jag bedragit er. — Hon reste sig upp, tilläggande med dysterhet: — Här gagnar icke förställning. Ni har visat mig för mycken välvilja, att jag icke skulle genom uppriktighet söka visa er att jag känner min skuld; nå väl, min herre, tjufven, som bestal er på 2,000 thaler var — jag.