Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 3

gång läsa ett djerft framtidshopp, en gränslös hämndkänsla och en infernalisk skadeglädje. Emellertid fortsatte han oafbrutet sin gång. Snart kom han ut på det lilla sundet, som skiljer den i Örssjön belägna ön från fastlandet vid hemmanet Hagen. Längs utefter den snöoch isbetäckta vattenytan hade man upprest åtskilliga granruskor. Dessa, som skulle beteckna att isen der var farbar, utgjorde den af drängen omnämnde väg, som blifvit utstakad emellan hemmanet Svalungebyn och Linde. Olof hade uppnått vägen. Nu stannade han en stund för att öfvertyga sig det ingen menniska fanns i närheten. Då han fann att allt var tyst och stilla, tog han yxan och upphögg fyra hål på ungefär 4 a 5 alnars afstånd från hvarandra, midt i den utstakade vägen. Sedan han derefter sågat sönder isen emellan dessa öppningar, strödde han snö öfver hela den sålunda bildade ovaken för att på så sätt undandölja densamma. Derefter skyndade han liksom förföljd af en ond ande på vägen till sin mor. Vi hafva sett honom inträda der i en dyster och grubblande sinnesstämning. — Var det väl samvetets röst, som började väcka honom till