Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 3

öfwerensstämmelse med titsandan, fiändigt ökade fordringar. Och du wet wäl äfwen, att hwarje riksdagsman — om han annars will anses duglig — fram: för allt, skal se på fin provins bästa. T. Fromför alt! bm — trodde jaa stod fäternesland. — Du är lita inwecklad Lukas, fom wårt state maskineri. Nåwäl! utlänrska tan äro såleres ett sätt, att skaffa inländstka metel. Men härtill fan ju finnas flera, År vu säter på, att i träffat det rigtigaste? L. Åtminstone tet belvämaste — och dermed är ju mycket wunnet. T. Mergifwes, att j med lånta pengar, fan linrra skatter ofantligt. Men hwartill tjenar, att med fådane tillgän. gar taga sparsamhet till — regel? L. Inte till särdeles mycket. Men man måste wäl ej wisa sig wara aldeles töf för skrikhalsarne på de ter folkmötena ... T. ... Ett tillmötesgående, fom för. tjenar nationens erkännande! Men hur tilämpen j regeln? ... wore intrege sant att i förbigående få weta, då wi bär fan gifwa oss pod ro. L. Hå, vet är snart sagdt: Wi spika upp den på wåggen. T. På — — wäggen! Det war putslustigt ... Likwäl i alla fall, — ett regalt och fyndigt sätt i tilämpninggr wäg. Men — hur katten tan tet wäl finnas något ringaste berättigante til statsanslag af metel fom ide finues, utan genom lån? Kou ett fårant be: rättigande bewisas, få mergifwes, att det borde wara lika för alla previnser. L. So fer du — alla fordringar på stateanslag äro berättigade — ty — wi kunna likna provinsernas förhållande till staten, wid en stor barnskara, som skrika och trängas tring mor fin efter — smörgås. — En fordran fom wäl iugen hwarken kan eller will anse oberättigad? T. Den liknelsen haltar betydligt. Mia synes den funna pasfa in på ur: titen, då wi tänka oss staten såsom en helt liten patriarkalisk familj t. ex. pub ben Noachs eller heldre fom salig Mo: sis i werlten gick ikring och mallade bar: nen i öknen. Men feran ftatsfomiljen ökats få, att den spridt fig och wunnit previns namn heder och mwärdigbhet, sy. nes chikanöst att likna sådane wid barn — åtminstone borde de i liknelsewäg slippa smörgåsen och få anses fåfom ful: wuxne och sjelfförsörjande. L. Omöjligt Tomas! Det wore rakt stridande mot ten, ofeidara allena lyckliggörande s. k. stats centralifationgprincipen. — Nej vu! — Vikneljen är full: komligt rigtig. Wore smörgåsarne borta — synnerligast då de äro kryddade med litet persilja — så skulle mor förlora mycket i anseende af fina barn, ijynner: bet fom husagan är afskaffad. Wore de, såsom du påstår, att betrakta såsom fullwuxne med förmåga till sjelftanke och sjelfförsörijning. So ret more hygalint! — vå wore de ju på samma gång förklarade myndige, hwilket dess mor, d. w. s. staten, med fina smörgåsar, just will förekomma — och detta med rätta — ty hwad kunde annars hända? — Jo! Man skulle från frän hela provinfer funna få fia en opposition på bal: fen om statsmagtens görande och låtande, som wore något respektablare, än de, fom nu förekomma )rån en och annan,