Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 3

— Ola i Linde! utropade Olof, Hvem f—n har sagt att Ola i Linde ställt till jakeröl? — Ah se jag var der borta, då Jan lagade sig till att fara. — Det är således han som står mig i vägen, mumlade Olof för sig sjelf och knöt handen bakom ryggen. Högt tillade han: — Hvilken väg skulle han fara? — Åh ban skulle väl fara öfver sjön, efter som de stakade honon — svarade drängen. Olof hade hört nog, för att veta hvad beslut han borde fatta. Han gjorde derföre icke någon vidare fråga, utan sopade stillatigande dammet af förskinnet och gick upp till prosten, för att be om lof att besöka sin mor. Drängen smålog sjelfbelåtet då han såg Olof aflägsna sig. Skulle han väl gjort det om han vetat hvilka följder hans berättelse skulle få? En kvart timma senare finna vi Olof på väg till sin mor. Han gick raskt på och slängde duktigt med armarne — om af vana eller med beräkning veta vi icke. — Då han kommit ut på sjön, tog han fram något, som han hittills burit doldt under rocken. Det var en yxa och ett sågblad. Ett besynnerligt leende spelade kring hans läppar, då han betraktade dessa persedlar. Man tyckte sig deri på en