Norrländska Korrespondenten – 10 december 1869, sida 3

icke så godt för henne, stackare, som kommit så långt från de sina. Jag vet inte hvad hennes föräldrar tänkte på. Det var ett vågspel att låta henne gifta sig med den fransosen. — Men de lära ju lefva lyckligt, — svarade hennes väninna, fru Lenander, och drog spetskappan högre öfver de kantiga axlarne. IIon hade ju förmögenhet och han har ju blifvit lärare vid flera af skolorna inne i staden. Dessutom ger han ju lektioner . — Det är just de der lektionerna, som jag måste klandra. — År han då inte kompetent .. — Jag vet inte hvad den herrn är kompetent till eller ej. Jag vet blott att jag säger stackars fru Ducard. — Gabrielle lilla, du gör mig altererad. Skulle något vara på tok? — Jag säger ingenting. Du vet, goda du, att jag inte är den som lastar någon . . . Nej, nu går det för långt. Se bara huru han flyger och fäktar. Men det är en opassande musik. Det är en riktig styggelse att... — Jag delar din smak. I aktningsvärda hus borde man inte tilllåta . — Hvad menar du, Amanda? — Musiken naturligtvis. — Men jag menade icke den nu, utan talade om den der Ducard. (Forts.)