Norrländska Korrespondenten – 7 december 1869, sida 3

Anförande wid Sundswalls Arbetare förenings sednaste fällftapsjammankomst. Medlemmar af Sundswalls Arbetare: förening! Då jag nu för första gången går att upträda inför en få talrik fomling finner jag mig, inför min egen fjelfpröf: ning, oduglia dertill. Men när jag fer på denna sak alt mer och mer, få tar: nar min blid och höjes mitt mot; ty hwad jag will är ju intet annat än att inom wår förening tala nägra och af det fom ligger mig på hjertat. Derför hoppas jag att hwarje merlem skall skonsamt både döma mia och de ord jag yttrar öfwer den sanningen, att: Arbetet adiar manen! Ja, genom arbete och gudsfruktan har menniskan uppnått stora mål; måtte få: lunda äfwen wi, merlemmar af denna arbetareförening söka att sträcka både tankar, håg och krafter till sådana stora mål, fom för närwarande äro dagens brännande frågor och hwilka ingalunda äro en uteslutande tilldöriahet för de högt upsatte. Må dessa också med afwoga blickar fe på en förening får dan som mår, må de afta fina arbetare snart nog fom slafwar! Uprätteu eder till er fulla höjd och sågen till detta öfwermod: Inom denna grofwa tröja, under denna slitna arbetskostym fan ti: ka mycket wett, lika mycket förstånd fin: nas som under er fina betlävnad. Ty Gud fom aaf dem rikedom och öfwerflöd har ide sagt att den, fom är mins dre bemedtat, skall derföre föraktas. Låt wårt walspråk ljura högt, få vet hörs af alla: Arbetet är det fom adlar! Den tid skall lomma och är allaredan inne, då arbetaren i wårt gamla Smwer: ae skall, änskönt i fina arbetskläder, höja fin stämma. Då skall ide mer ren ftora, omätliga ranaskilnad råda, hwilken redan uu börjat lida afbräck genom bil: dande af arbetareföreningar och genom deras för det goda och nyttiga framgång. Då blir en förnöjsam och ljuflia tid! Må wi, medlemmar af wår förening! wara fasta i att med alt större och större nitälskan ifra för detta stora mål, som är: Likhet med dem på andra fi van Atlanten, der det ide spotskt frågas om man är arbetare, utan der det gäller hwad man duger till. Jcke må någon af eder tro, att jag will förakta den rike och upsatte; tt den som med sin rikedom will wara sin nåsta till gagn och icke anser fina uns derhafwande, som wore de slafwar — den mannen högattar jag och skall i alla tider högakta en sådan. Men ej en sådan, fom altid ständar på fina riter domar och will med fina förmenta ffatter tillwälla fia ett herrawälde, det ban ej bar andra anspråk på. Ty wid grafwens portar, wid ingången til ewigheten område, der tommer ide pen