c) Attenskap bör, för att wara lag ligt gällanre, afslutas inför borgerlig mondigbet, dock vem obetaget, fom få önffa, att rertill foga en kyrklig att; d) Alla påföljver för underlåtenhet att iatttaaa statskyrkliga bruk och före ffrifter upphöra; c) Prests sjelsstrifwenhet till ordfö randeskap i skolråd upphäfwes; f) Presterskapet befrias från alt be styr med befolkninasstatistiken, bwilket, Umte utfärrandet af intyg för borgerliga ändamål, öfwer flyttae på kommu nal byråer; g) Församlingarne erhålla oinskränkt rått att nälja fina själaförjare, i följd hwaraf konsistoriernas rätt att uppfätta sörslag, konungens och patronatginnehafwares kallelserätt upphöra. Om de 5 första ech den sista af dessa punkter torde alla wara ense, fom älskta religionen och som önska, att den alt allmännare skall upphöra att wara en blott läpparnes fot för att i stälet blifwa hjertats. Klart är nemligen, att det rike fom ide är af denna werlven ej bör för sina syften anwända wa pen af denna werlden och ej heller fan få göra utan att sjelf neddragas och besudlas, utan att förändras till hela sitt inre. Då kyrkan begagnar wåld för att twinga menniskorna dels att gå in i ren och rels att ej, inkomma, gå ut, få bar den fatt fött fia till arm och föga wälsignelse är dermed förenar, få bar den anwändt ett tweäggadt swärd, fom sårar ej minst ten rermed wäpnatde. Huru går det dessutom med re ord, fom äro anda och lif om den invättning, inom hwilket detta ord skulle rent och tlart predikas, glömmer andan för formerna, lifwet för den s. k. befännelfen? Må wi se emkring oss och wi skola finna swaret ej mindre i den trångbröstode, stundom fanatiska förromsfullhet, som tywärr karakteriserar en stor del of lyrkans medlemmar, än i den tlifailtigbet och det föratt för kristendomen, fom utmärker en annan, kanske ännu större del af just dem fom hindras att gå ut. Bort derför med de former och re boamer hwilka, en tid fult befogade, nu fullgjort fin mission oc) åstadkomma i stället för gagn — oersättlia skada. Eller hwad annat än de är wäl i stånd att till den arad förblinda tem, fom falla sig ordetg tienare, att dessa — ibland hwilka naturliatwis finnas många warmhjertade, frisinnade andans och lifwets målsmän — ej fällan höras förklara att kyrkan, eller församlingen, skall öfwerwältisas af fina fiender, om statens stöttor borttagas. En af dessa stöd je pelare är den famösa lagparagraf, som förbjuder swenske män och kvinnor att till gemensam uppbyagelse samlas omfring böckernas bok eller någon dess ut olkare; på samma gång intet hinder ägges i wägen för werlitsliaa nöjen, af ywilka dock flera finnas fom äro till kam för wår tid od) wår statskyrka. Ett ohyagligt exempel på hätskheten mot dessa s k. sammankomster rinner of i hågen. Wid ett ssälle i Bletinge jade en lekmannapredikant samlat om: ring fia en större folkskara, inför liwvilfen ban witnade om ten Gud, som skall illbedjas ej på ett berg, ej i ett tems vel utan i anta och sanning. Säker: igen kunna wåra läsare icke finna detta —