Norrländska Korrespondenten – 3 december 1869, sida 3

första gången kände han sitt hjerta klappa fortare vid äsynen af en Evas dotter, och hon kunde ej för sig förklara orsaken till denna så egna känsla, denna så hastigt påkommande böjelse för en flicka, som han förut aldrig sett. Var väl hennes utmärkta skönhet skulden härtill? Han fick emellertid ej tillfälle att besvara denna fråga, ty nägra hjertskärande ångestrop från henne påkallade håns snara hjelp. Han skyndade derföre nu fram, och på en vink af honom aflägsnade sig skyndsamt röfvareskaran. Han vände sig derpå till flickan, men fann ej ord, hvarmed han kunde tilltala henne och måste saledes nöja sig med att ledsaga nenne till abbedissan, hvilken mottog henne med en ömhet, som liknande en moders, Sedan tackade hon Hjelm för det han friat hennes skyddsling ur knektarnas händer och erbjöd sig lemna honom de förut omtvistade penningarna. Men han nekade nu till abbedissans stora förvåning att mottaga något, utan tog genast afsked och tågade derifrån med lätt börs men tungt hjerta. Etter den dagen syntes Hjelm mera tyst och sluten än vauligt. Endast under stridernas tummel återfick han sitt fordna glada lyone. Lyckan denna obeständiga gudinna, som aldrig hittills öfvergifvit honom till och med i