Norrländska Korrespondenten – 3 december 1869, sida 3

te religtsöst sinnade. En särskild arletning för of till fröjd öfwer denna före ändring ligger deri, att ju närmare de sant kristliga åfiaterna om kyrkans och statens förhållanre till hwarandra fomma wåra landamären, defto swårare skall det bli att untertrycka de protester mot tet nuwarante statekyrtfotinaet och rr rop på en arundlig reform, hwilta blij ma alt allmånnare ech högljurdare. Men wi skulle tala om Norge. Der hare til sista stortinget inlemnats motion om färs skild representation för kyrkan eller hwad wi bär kalla kyrkomöte. Då den emel: tertid aslogs biltares i Kristionia en komit6 för friwilliga kyrkli a möten Denna komits hade inbjndit till ett menighetmöte den 23 sistl. Nev., om bmwils fet i en norsk rtitning berättas följande: DHirigenten, fiilteproften Essentrop, förklarare ändamålet med sådana möten wara, alt menigaheterna kunte tomma till en grundad äsiat om wissa wiatiaare fyrtliga frånor. DÅ tet nu gälte blott ot diskutera, hare man betraktat alla hufwurstarens kyrkoförsamlingar såsom en och lemnat tillträde till mötet för Å alla deras manliga medlemmar. Ofwerlänaniugsämnet war följonre: Fortrar kyrkans behof upprätthållande af grunds lagens bud, att s:atens embetemän skola befäna fia till den evangelisk lutherska retigionen? Diokussienen öppnates af en letman, fom bland annat yttrare, att det wärn för kyrlan, fom arundlagens Ä 92 innehäller, wäl ej skube wara cundgängligt, om tynkfan räknate blott fullmyndiae mån; men vå hon har måns ga medlemmar, fom behöfre tetta skydr, I wore ben ifragasatta förändringen Åt: minftone för närwarande ej för tyrkan gagnelig. Den följande talaren, en ems betsman, yttrade art ret för embetsmäns nen skulle wara en stor tillfredsställellelse, om det af grundlagen stargare statekyrkliga twånget bortteges: vå först kunde be weta med fia att ingen merlrglig bänfyn kunde tem mir ben edange: liftstutberffa fyrfan, hwaremot ret nu wore en fråga, om ide för många emdetemän retta bants tillwaro är en fås ran förargelseklippa, att de derför uns derläte pröfwa sanningen af sin kyrkas bekännelse. Borttoges det, trodde han ef att af embetsmånnen en om året stulle utträra ur kyrkan; och hwad bes träffar, att man derigenom öppnade till: träde för dissenters, få funte ju van: det behållas i te fall, der bet är någon mening reri, således för embetsmän fom ha att behandla kyrkliga angelägenheter. En af te presterliaa deltagarne i mös tet framhöll derefter motsägelsen reri att en kyrka, fom fordrar frihet i före hållande till andra kyrkor i samma land — såsom den lutherska naturligtwis skulle göra, om hon i Norge icke wore statskyrkas — ej will mergifwa frihet inom fin egen ffer. När en kyrka blir statskyrka, få antager hon en karakter, ej litet skild från ten, fom skriften wir far oss. Hon låter förswara fia genom en annan matt, än fin egen; hon fat: nar ten sporre, fom striten skulle merdföra. Tal. kunde ej inse, att kyrkan beböfde ret embetgsmännen pålagda betännelsetwånget. Åtminstone borde wäl de undantagas, som ej ha något med kyrkans angelägenheter att göra. Och derjemte wore bättre om regerandet i kyrkan wore något mindre, och hennes