Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 3

då han drog ut mot sitt fäderueslands fiender, och jag gör nu min pligt som menniska. Inga invändningar hjelpte; senare på aftonen foro prinsessan, hoffröken Julia (som var Ulrika Eleonoras förtrogna) samt kammarjunkaren Nordencreutz till den delen af staden, der de svenska krigsfångarne förvarades. Hvad som föreföll emellan furstinnan och den sjuke skola vi en annan gång omtala; nog af, då hon reste sig ifrån den stol, der hon suttit vid hans läger, reste sig äfven den sjuke till hälften i sängen och lemnade henne ett litet försegladt paket, derpå lyfte han sina ögon emot Ulrika Eleonora med ett uttryck af så djup vördnad och tacksamhet, att prinsessan kände sig djupt rörd deraf, och lutande sig emot den sjuke hviskade hon med mild röst: — Gud styrke er, gamle man! var lugn och tillfreds, detta paket skall icke lemnas till någon annan än konungen eller unga Clodt sjelf. — Gud välsigne och belöne ers kgl. höghet. Det enda som nu skulle göra lifvet önskvärdt för mig vore att se ers kongl. höghet som gemål åt vår unge konung och veta att fosterlandet vore välsignadt med en sådan drottning. : (Forts.)