Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 2

krafter od framkalla en rit od) herlig wäxt. lighet. Så också med folket. Kunskapens ljus stall snart alstra ett warmt och fifr ligt deltagande i offentliga angelägenheter. Märklig är i sanning den rörelse, som uppstått på det ekonomiska området. Dag ligen höra wi omtalas nya föreningar bäde i stad och på land, hwars ändamål är än att befria konsumenterna från de frat: ter de betala till konsumtionens talrika mellanhänder, och än att åt produktionen bereda de fördelar fom sammanslutning medföra, detta må nu ske genom uppfamling af arbetskrafter eller af kapitaler. Upprättandet af konsumtionsoch produt: tionsföreningar samt follbanler, fe der den angelägenhet fom för närwarande står främst på dagordningen häruppe. Och detta med allt ffäl. Må wi hoppas, att denna werksamhet kommer att wida om kring sprida rit wälsignelse. Men närmast dessa frågor, som ännu länge skola först och mest träfwa MNorrläntska folkmötens uppmärtsamhet, när mast dessa komma de allmänna fociala och politiska angelägenheter, der numarande missförhållande kånnas mest tryckande. Till dessa räkna wi den, fom på Söder: hamnsmötet war första frågan men fom der tyckes ha blifwit till fin wigt under: stattad och derföre också illa behandlar. Wi syfta på den kommunala rösträtten eller fom den mera egentligt nämnes: röftorätten. Grundad, fom den nu är, på fyrtarne utgör den en manära för wårt land och en skändlig orättwisa mot den stora massan af folket. Wi skulle kunna fråga: Hururan är kristendomen i det tviftliga land, der penningen, fom kan förtär ras af rost oc) mal eller bortstjälas af tjufwar, gäller mer än den odödliga mens niffan? Och wi skulle derigenom. hafwa berört den sannt kristliga anordningen, att jordegendomen wäljer s. k. själaförjare. Men wi inse, att det rike, som icke är af denna werlden skulle förlora alltförmånga af sina officiella tjenstemän, om det wore på annat sätt och — huru slulle det wäl rå gå med religionen? Rejö of lyfter att weta, hwad man med ffäl dömer om civilisationen i det land, der penningar betyda mer än kunskap, ins telligens, ja snille. Eller om friheten i denna frihetens stamort, der frihetens första wilkor, medborgarerättens allmäns lighet, är beröfwad en stor del af inmår narne. ÄÅr detta wäl beftälldt? Kan deni na fräga anses afgjord (fom Söderhamneprotofollet uttrycker sig) derigenom, att graderad röstskala sörordats? Nej och tusen gånger nej. Menniskowärdet fordrar allt mera högljudt ett ertännande, fom ej skall funna wägras ens af dem, hwilta det allmänna folkwettet så träffande kallar: lomenskligt rika Man talar om 7samhällsordningens (ugn och wigten för detta lugn af eninffräntt rösträtt! Stall man gråta eller stratta åt ett fådant ffäl. Spörj ångbåtar maschinisten, hwad han säger om det lugn, som skulle uppstå om alla ventiler tilltäpptes, under det att full ånga utwecklades. Hwad annat föga de sjelwa werlet des. sa instränkta, röstberättigade herrar, än få här: Hör på godt foll; rösträtt får ni icke med godo; ty samhållsordningens lugn skulle störas om orsalerna till ert mil nöje undanröjdes! — Wi som wilja rättwisa och likhet, wi kunna påstå, att ju allmännare och större missnöjet blir, desto fevjt