Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 2

— Ja, jag älskar dig, hviskade Cecilia, i det hon af Fabian omfamnades så fast, så troget, som skulle han aldrig velat släppa henne En högljudd gnäggning från den otåligt stampande hästen på gärden återförde Cecilia och Fabian till stundens kraf; farväl! hviskade han och hastads bort utan att kasta en blick på Clodt. Denne sprang emot Cecilia och utropade med stormande häftighet: — Ni drifver då uppenbart gäck med mig, fru grefvinna! den ena gängen är ni hjertlig emot mig och inger mig allt hopp; den andra gången, såsom händelsen var i dag, visar ni mig uppenbart förakt. — Löjtnant Clodt, sade Cecilia, fattande hans hand och seende honom vänligt och stadigt in i ögonen, kan ni påstå att jag med en blick uppmuntrat er svärmande känsla? jag älskar er som min käraste vän, men ingenting vidare, och det är min pligt att säga er, det jag för er aldrig kan komma att hysa andra känslor. Vid dessa ord bleknade Clodt, men hastigt bemannande sig sade han: — Jag skall skära en hel skog af ärans lager och lägga för era fötter, och ännu en gång, Cecilia, återkommer jag; men träffar jag då Wrangel i min väg, så ve honom. Med dessa ord ilade han bort, sedan ban först tagit ett mörkblått schärp,