Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 2

— ——— ——— som Cecilia nyss burit, men ej gifvit akt uppå att hon tappat. Såsom hade han varit jagad af tusende onda andar, sporrade Clodt sin häst, för att upphinna Wrangel; detta lyckades äfven. De båda männen yttrade till att börja med ej ett enda ord, utan redo i raskt traf på var sin sida af vägen. Hvilka voro då dessa båda, som betraktade hvarandra med så hatfulla bliekar? Den högväxte mannen var Fabian Gustaf Wrangel, kaptenlöjnant vid Brandhoffs finska rytterie, och den andre var Johan Adolf Clodt, löjtnant vid svenska fotgardet. Dessa män voro stjufbröder, och båda hade förälskat sig i den sköna grefvinnan Cecilia. Detta rivaliserande tödde hos dem båda, kanske starkast hos Wrangel, det verkliga hat, som tycktes hos dem vara utan gräns. — Fabian, stanna! ropade Clodt i det han plötsligt höll in sin frustande häst. — Hvad vill du? frågade Fabian, otåligt hejdande äfven sin springare. — Slåss med dig, nu på ögonblicket; drag din värja, ty striden gäller enderas lif. — Slåss med div, en skägglös pojke, sade Fabian, med obeskriflig öfverlägsenhet, mätande Clodt från topp till tå. — Ja, just med mig, eljest skall