Norrländska Korrespondenten – 9 november 1869, sida 3

alldeles viljelöst i afseende på annat håll; men hon var fri då äktenskapet ingicks, och tyckte i så fall att hon lika gerna kunde fastkedja sitt lif vid den rike grefve Sköldeborg, som vid någon annan. Om Cicilias hjerta ännu var fritt vid den tidpunkt vår berättelse börjar, kunna vi icke bestämdt säga, men att döma af den oro hon visade der hon ensam befann sig i det praktfulla rummet, så tycktes hon dock ha någonting på sinnet; än såg hon med en drömmande blick i den flammande brasan, än gick hon några slag fram och åter öfver golfvet, än åter till fönstret och blickade med ett längtansfullt uttryck ut i den månljusa rymden och lyssnade med spänd otålighet till det minsta ljud. Plötsligt hördes snabba slag af hästhofvar, och med utropet: odet är han lo ilade Cecilia åter fram till fönstret. Från en korpsvart häst, skummande af svett, nedhoppade en man af 28 a 30 år; han var af en nästan herkulisk växt, men proportionerlig och smärt. Hans anletsdrag voro reguliert vackra och en ädel stolthet uttalade sig deri. Han var klädd i officersuniform; och den starkt solbrända hyn, jemte ett nyligen läkt sabelhugg öfver högra tinningen gåfvo hans manliga och allvarliga drag ett krigiskt, nästan bistert utseende.