Norrländska Korrespondenten – 9 november 1869, sida 3

upp för nödwändighet att på allt sätt understödja dessa föreningar. Wi min. nas huruledes Orebro folkbank blifwit beskattad och det ringa tilmötesaående riksbanken wisat wår folkbank. Ja, till och med wår egen stads wederbörande ha lagt mänga hinder i wägen för den samma. Wi wilja icke nu tala om, att intet det ringaste pekuniera bidrag fom. mit wår foltbank tillgodo; icke heller derom att härwarande enskilda bank wågrat att åt foltbanten såsom såran bewilja lån. Det är tillräckligt att i minnet återföra de swårigheter, som mötte folkbanten att få total i stadshuset. Twå pånaer war frågan härom före hos starsfullmäktige och oaktadt nus warande bantlofal stod obegagnad uppe läts ren slutligen endast mot en årlig hyra af 200 rdr. Det egna för att icke säga fiendtliga i detta beteende blir ännu påtagligare, om man betänker, att i detta samma starshus, fom kostat några nigra hutra tufen ritsdaler och fom tynger äfwen på arbetarnes skattserlar, är en rymlig ech beqwäm lokal emot en öfwerdrifwet billig hyra inredd til — restauration. Tänk, om folkbankens styrelse skullee hos utskänkningebelaget anhålla om ett årligt bidrag så stort, att hyran betäcktes dermer? Kanske är bet likwäl bäst att untwara def fyndar pengar! — Om dråpet å å ftydjunkaren Lindqwist skrifwes i Lanrskrona Tidning: Tidningen Landskrona Korrespondenten, fom uppmanat allmänheten att jufpens vera sitt omdöme an ående LindgwiftOÖsterbergska saken, til dess tom i målet fallit, begår rock sjelf vet felet att i sednaste tidningsnumret säga, att ett wittne i saken blef af ett annat mittne wederlagdt. På samma gång meds delar tidningen, att målet skall om tisdag fortsättas, då flera wittnen skola höras. Wi anse derföre det anförra bevömandet af twenne wittnesmål wara alltför tidigt uttaladt, synnerligast fom det all: männa omdömet lätteligen kan derigenom komma på willospår. Flera andra af landets tidningar hafwa mer eller mindre partifft oc) utan tillräcklig urskiljning yttrat fig öfwer detta sorgliga tema. Så säger sig en hafwa genom resande från Landskrona, en annan på annor enskild wäg erfarit, att Lintqwist af ett misstag blifwit inbjuden till borgmästaresexan, att han wid detta tillfälle förolämpat flera pers soner och förgått fia emot fin förman, major Odencrantz, att han war öfwers lastad af ftarfa drycker o. s. o. Den, som med uppmärtsamhet följt L. under de fednare åren af hans lefnad ända intill och under tiden för den forgliga katastrof, fom förorsakade hang död, har nogsamt funnit — biviltet oc af de framlagda wittnesmålen framgår — att han hwarken war, hwad man i egentlig mening benämner drintare, eller en floggs fämpe Han tog fig perna ett glad i wänners sälskap; eljest ide. Men hang tunga löstes lätt wid glaset, och den war ej altid nogräknad med orden. Detta wäckte ofta förargelse. Kom då dertill, att han af antagonister retades: då blef han rätt obehaglig — märk wäl! — i orden. Han gick alvrig hanngripligt til wäga. Man tan snarare hafwa skäl föga, att han i detta oafseende war alt