Norrländska Korrespondenten – 9 november 1869, sida 3

och stolsöfverdragon gäfvo någonting högtidligt och allvarsamt ät det hela. Framför spiseln i en hög karmstol satt en ung qviana, omkring 23 a 24 år. Hennes anletsdrag voro verkligt sköna; de stora, mörka ögonen uttryckte känsla och liflighet, stundom en svärmisk glöd, och kring den veckra munnen lekte ett löje så skälmskt och behagligt, att man frestades tro det gracerna valt hennes läppars purpurbädd till tummelplats för sina yrande lekar. Denna unga qvinna var enkegrefvinnan Cecilia Sköldeborg, som vid 16 års ålder gift sig med en man, den hon icke älskade, men för hvilken hon redan i vaggan var bestämd att blifva bans hustru. På den tiden hände ofta att de högaristokratiska familjerna redan vid sina barns födelse bestämde med hvilken de skulle gifta sig, oafsedt om deras barns verkliga lycka dervid krossades. Och dessa barn, som sålunda voro offer för föräldradespotismens beräkningar eller missräkningar, vågade sällan eller aldrig att sätta sig emot den en gång för alla bestämdt uttalade viljan i detta fall. Så hade äfven förhållandet varit med Cecilia; hon gifte sig utan tycke med en af fadren utsedd brudgum, hvilken dock efter två års äktenskap afled och lemnade den unga enkan nästan furstlig förmögenhet. Cecilias lynne var dock icke sådant att hon skulle låtit behandla sig