Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 4

stywårr ånnu aansta aumanl en stor oc beklaglig okunnighet äfwen i tet entlaste och nörwändigaste — en sak, hwarpå man ej behöfwer gå långt för att söka bewis. Wisserligen bör man hoppas, att med ten utweckling folkskolewäsenvet numera wunnit, förbållandet skall i framtiren blifwa ett annat och bättre — men huru många medelålders och äldre män finnas ej nu, fom i fin barndom ej entre tillfälle att inhemta bmad äfwen det fattigaste folkskolebarn numera får lära, nemligen att skrifwa och räkna? Och att på äldre dagar taga igen denna skada, att, ständiat upptagen och tynad af bekymren för sitt lifsuppehälle, ändock fätta fia ned fom ett skolbarn och ins hemta kunskapens elementer har fia ofta genska fwårt. Och lilwäl finnes säkert ingen arbetare, hans wilkor och förhållanden må wara hwilka som helst, fom ej ofta tänut saknaren af åtminstone te enflaste och nöt wändigaste insigterna, — att skrifwa och räkna Utom okunnigheten hafwa wi ock en annan fiende — farlig nog för alla samhällsklasser, men som rod erfarenbe wisat hafwa mest och ha: stigast spridt sitt förterf bland den arsbetande klassen — wi mena drydenffapslasten. Den tid är ej långt borta, vå dryckenskapens syndaflod hotade att för: dränka hela wärt färernesland, förfär ligast dock ten dyrbara tel af ress befolk nina, sem innefattas af den arbetande klassen; wi meta wäl att genom nykter heteföreningarna, nitälskande fofterlandswänners och framför allt genom ten nya bränwinslagstiftningens före. nare samwerkon en förändriug till ett ojemförliat lånat bättre iutzädt; men wi behöfwa än i taa blott inträta på wa ra krogar, för att fe huru lätt arbetarens med swett och möra förtjenta weckopenning der oförmärkft fmålter till samman och förswinner ur hang fida, och på wåra gator fan man när fom helst möta annars friska och arbetsföra personer, fom, bedjande om en allmosa, försäkra det de ej haft räd att köpa fin en brödbkaka eller skaffa fia ett lärdes plagg mot költen — men te hafwa ändå baft råd att till och med midt på förmidtanen taxa fia ett bastant rus. Detta är saker fom hwarje menniska länner, men wi tre, att ännu unters gräfwer spritdrycken få mången arbe: tares wälständ, b tager honom lefnates fraft och tår på hang lifstrår, att man med allt skäl ännu fon anse densamma såsom en af hans farligaste fiender. Wi fråga wirare: Hafwa arbetarena några aemensamma intressen att bemafa? säkert panffa många! Wi framhålla bär hwad fom genast framställer fia fom det wiatigaste Först och främst måste arbetaren söka att mer och mer förskaffa fia aktning både bog fia sjelf och hos te andra samhällsllasserna. Den tid är wieserligen oc till en stor del förswunnen, då den f. k. bilvade klassen ansåg sia med förnämt förakt funna fe ned på den simple hondtwerkaren eller arbetaren, och tå äfwen arbetaren fjelt fick uppwäxa i ven föreftällningen, att ban mar om ej en balf slaf eller ett lasttjur, dock ett slaas unrerlag, på hwilket de andra samhälhlsklasserna skulle swinga sia upp till högre eller lägre ställning i samhället; wi säga att den tid, då sårana åsigter fingo göra fig pållande, är sörswunnen; men förhållans tet är ändå ej hes oss få fom ret borde wara. J tetta afseende står Amerika säkert framför de eunropeiska länderna oc) äfwen framför of; tv tänkesättet bör bearbetas och sullkomlint omftämmas derhän, att vet blir en werklig och fullt aällante sannina, att den, fom bar att sysselsätta fia med aröfre froppaarbete ej derföre är en båremån sämre eller wärd mindre aktning än t. ex. köpmannen och embetsmannen, eller en annan, hwars arbete mera taper fjäldkrafterna i anspråk, förutsatt nemligen satt ven förre är en i öfrigt sedlig och rättskaffens man. Wi tro wisserligen, att klagomäl i detta affeende numera ej äro kanske få fullt berättigade, men såkert råter ännu äfwen i detta fall en missriktning i tänkesåttet hos många, fom gör att arbetaren bör göras upp: märtsam på, samt söka förskaffa fia fin goda rätt, fom är att fordra full aft. nina AM vrotunoft sEr fina YÖtfti-hofan (2.