Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 4

trätt, en fråra som myckt afbandlas än i tag. Många klagemål; både från arbetarena sjelfwa och tem, fom för: mena fia nara deras sakförare, hafwa höjts och höjas ännu öfwer werkliga etter inbillare oförrätter i detta afseende. Man lkfagar öfwer ren arbetande klassens tryckta ställning i secialt afseente, öfwer dess tillbakasättande i jemförelse med ondra samhällsklasser, att den saknar, om ej al representationsrätt bod måle män inom representationen, att vefs fällnina inom kommunen är alltför nebtryckt, ty genom penningens ftera makt är arbetaren beröfwad nästan allt in: flytande på kommunens angelägenheter o. s. w Dessa klagomål anse wi dels ganska berättigade, dels äfwen oberättigate och öfwerrrifna. Tid ech tillfälle fattas, att mera i detalj ingå på och föfa utreta denna fråga, men ett par bithörante omständigheter anse wi oss red böra anmårka. Om wi betänka, att mi i wår historia hafwa ett exem pel af folffribet, fom saknar motstycke inom någet annat land i Europa, nemligen exemplet af ett flera ärhundrarden igenom fullkomligt fritt och oberoende bontestånt, fom ända intill sernaste tid egt ten betyrelfe i samhället, attpdet eat en fjerdedel i representationen; när wi witare betänka, huru många intresfen bonteståndet, eburu jorregande, ändå har gemensamma med ten manligen s. k arbetande klassen, — ej kunna wi då med skäl klaga, att arbetarens sak i wårt land inom riksförsamlingen warit förbisedd; säkert är att ren warit lånat mera uppmärlsammad och att i fölid deraf arbetarens fällning blifwit i al: mänhet ojemförligt bättre än i andra länder, äfwen med urgammal folffrihet t. er England. Wi wånha till och med uttala ven farhågan, att lånat mindre garantier enliat wårt nya reprefentationssätt förefinnas för, att arbetarens angelägenheter skola blifwa tillgedoserda, — ty äfwen om man sätter census för walberättigande till riksdagsmannawal så låg, att hwarenda swensk arbetare blefwe walberättigad, få följer deraf wisserligen ide att någon siörre möj: lighet beredes, att få s. k. arbetare till representanter, såwidt nemligen detta ej uttryckligen skulle för walbarhet förestrifwas; men för att blifwa reprefentant i bet gamla bondeståndet sordrades dock owilkorligen att sjelf wara bonde. Nu nåagra ord äfwen om arbetarens sak i kommunalfrågor. Höaljuddare blifwa för hwarje dag klagomålen der: öfwer, att kapitalet i alla kommunala angelägenheter fpelar en öfwermäatia och uteslutande röte, och följden af detta öfwerklagate förhållande är då, menar man, bet, att arbetaren, fom i afseende på ekonomiska wilkor inaalunda fan kon ma i jemförelse med ten rike affärsmannen eller handlanden eller den höare aflönade embetsmannen, också derföre saknar tillsälle, att göra sin röst hörd i ten kommuns angelågenheter, af bivil: fen äfwen ban är en medlem och der ban har fina intressen att bewaka. Dessa klagomål äro grundare; men huruwida de äro bet i den Arad, fom de låtit fia förnimmas, twifla mi. För tillfället må blott följande få anföras Våt wara att penninaen wisst ide är någon mäs tare på menniskowärdet och att en uppffattning efter hwad man eger, ej efter hwad man är eler duger till wäl fon mid första påseendet synas oeaentlia, om ej orimliga; få anhålla wi dock att noga få fästa uppmärksamheten wid föl. jante omständighet: Man har fordrat att i kommunens angelägenher eller åt: minstone wid walen till tess styrelse rösträttigheten skulle föråndras ändra till ren per capita -omröstnina. Detta fan wäl kanske wid en flyktig betraktelse förer falla fom en billig begäran, men mid närmare eftersinnande skall man åndå finna, att ett sårant förfarande skulle lanske blifwa förenatt med långt större wådor och olägenheter, än deraf möj ligen härflytande fördelar. Eller ligger tet tå en få särdeles stor obilliahet reri, att den fom kanske skattar hundra: de och tusentals rikeraler till staten och kommunen, också bar i dess anseläpen: heter något mer att säga än den, som