Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 2

rit Baner, som berättat det, ty det är hans nöje att utsprida dylika osanningar ... Jag är emellertid tacksam för det deltagande, som herrskapet visat mig i min förmodade olycka. — Men jag förstår icke hvad han ville med rummen ... Det kan möjligtvis ligga något under det der, -—sade öfverstinnan tankfull. — Det vill jag knappt förmoda, — lugnade henne Drake; — troligen är det blott ett af hans vanliga galna upptåg. — Jag vill hoppas det ... Godt emellertid, att hans berättelse om er sjukdom ej besannades. Här afbröts samtalet af några andra gäster, hvilka togo värdinnans uppmärksamhet i anspråk. Alla gästerna hade nu anländt med undantag af konungen, som ännu icke kommit, och för hvars skull man uppsköt med vigseln. Vi begagna detta tillfälle att göra läsaren något närmare bekant med brudgummen. Karl Sparre var på hutvudets vägnar den minst lottade af öfverståthållen Axel Sparres många barn, och Dulle-Banrens benämning på honom, — den dumme Sparre, — var kanske icke så alldeles omotiverad. Men dumheten, så ofta förenad med sjelfförtroende och euvishet, yttrade sig hos honom på ett annat sätt: Han tillhörde