Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 2

Såsom suppleanter i den allmänna fo: miten utsågos: för Gefleborgs län: borgs . mästaren Petre och grosshandlanden Eduard Frist; för Jemtlands län: majoren Axel Wästfålt och riksmannen Nils Larsson I Tullus, samt för Hernösands län: vits dagsmannen fonal. hofpreditanten Per Litlhner och handlanden Per Engman. Wi hafwa ännu icke warit i tillfälle att få del af det protokoll, fom mid mö.tet förses, men hafwa hört uppgifwas att i skrifwelsen till regeringen icke sknlle ins flyta något om de hufwudplatser, fom jernmägen skulle beröra, utan att detta skulle bero på den närmare utredning af frågan, fom efter undersölningen och foctenfomitfernes meddelande om trafitjörhåls landerne tunde minnas. — Aiullag till lättande af fjutsbe swäret. Wo 1867 års riterag uppför: veg å sjette hufwudtiteln detta anslag med 125,000 ror. Sedan landehöfdingeembetena efter befallning inkommit mer uppgifter å re gåästgifwaregårdar, der bivragen till entreprenarskjutsen utgjort mer än 16 rdr på helt förmedladt mans tal eller 24 vor för hwarje hundratal af fturginmånare, har regeringen för: delat anslaget, hwarefter statstontoret befallts utanordna anslaget och vetfame ma till landshöfringeembetena utbetala. De norrläntska länen erhålla följande belopp. Westernorrlands 13,135: 31; Gefleborgs 11,718: 40; Jemlants 9,633: 71; Westerbottens 7,539: 56 och Novi bottens 2,762: 67. — Om statskyrkorna i wåra dagar. Unter denna rubrit har Kristianstådsbladet, fom är en af wärt lants mest frisinnade oc) bäst redigerade lantåorta tidningar, innehållit några uppsatser med anledning af statskyrkans upphäfmande i Irland och deraf föranlevra märkliga rörelser i frikyrklig rigtning inom fjelfe wa England, som hittills, om möjligt mer än wårt eget land, gjort skäl för namnet: det protestantiska Rom. Wi ega ej tillräckligt utromme att intaga dessa förtjenstjulla artiklar i sin helhet; men wi kunna icke neka oss nöjet att återgifwa åtminstone deras tänkwärda hänsyftninsar på förhållandena inom det tand, som i fin arundlag instrifwit arundsatsen om fullkomlig religionsfrihet men som, ännu 60 år efter denna grundlags antagande, håller fig med särskilt relis gions-frihetelag. Lag är föreskrifter, är reglor, är med ett ord band. Reliaiond: frihetslag är således detfomma som ban: det på friheten! (Och det är just hwad wi hafwa. Religionsfrihet men — bun: den! Märk att det är just detta land, hwars största konung och hwars äklaste söner en gång göto sitt blod för reliaios nens frihet) Men wi skoda citera nämnde tidning. Wid betraktandet af dessa kyrkliga rörelser inom tet protestantiska Storbrittanien, fan man smwårligen uudgå att tänka på det egna fäderneslandet och den oro, fom i kyrkligt afseende äfwen här begynner förnimmag, Man frestas att fråna: Månne det icke är tid på, att de fom upprilligt älska wår ftatskyrka, och i synnerhet de fom hafwa ftys ret inom henne, börja tänka på, att göra henne mera älskad af folket? Borre ide t. er. kyrkomötet oftare fammans träta? Borde man ide skynda att låta församlingarne fjelfwe wälja fina fyr: fohervar? Borde ide kyrkoherdarne afe lönas af staten, och tionden aflösas, eller — — —C—