Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 2

verallt, och ett aristokratiskt skimmer hvilar öfver det hela. Öfverstionan, som såg det mål, hvartill hon länge sträfvat, nu ändtligen nära uppnädt, var vid det bästa lynne och fullgjorde sina åligganden såsom värdinna på ett för alla tillfredsställande sält, och äfven öfversten, som af sin friherrinna blifvit någorlunda lugaad med afseende på Gertruds lycka, syntes glad och: upprymd. Men plötsligt drog sig ett lätt öfver öfverstinnans anlete, då hon blada gästerua äfven märkte kommendanten Drake. Hans äsyn kom henne nemligen att påminna sig grefve Banrs besynnerliga uppträdande på förmiddagen. — Välkommen herr kommendant! — sade hon derföre då han kom att göra sin helsning. — Det käguar oss, att ni vill hedra vår dotters bröllop med er närvaro . . . Men hur är det, har ni icke varit sjuk? — Nej, Gud ske lof! det har jag icke varit, -— svarade Drake. — Är då mitt utseende sjukligt, eller kan jag få veta hvad som föranleder denna fråga? — Jo grefve Banr var här på förmiddagen och berättade, att ni skulle ha insjuknat ganska svårt under hitresan, hvarföre vi på hans anhållan till och med uppläto rum åt er. — Jag kunde just tro, att det va