Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 3

mot sin friherrinna, som icke tyckte om tobaksrök. — Men ser du, fortsatte han, sedan detta var gjordt, — det är det här giftermålet, som gör mig bekymmer. Gertrud blir aldrig lycklig med Karl, det är säkert. Då jag för en stund sedan träffade henne, var hon förfärligt blek och hade tårar i ögonen; och då jag frågade henne hvarför hon var bedröfvad, kunde hon ingenting svara utan började att gråta ännu bittrare. Ofverstinnan fann detta ämne ganska obehagligt. Kanske kände hon några samvetsförebråelser öfver sitt handligssätt. Men snart nedtystade hon i så fall dessa, och stoltheten besegrade moderskärleken. Hon bevisade för sin man, att det icke anstod en väl uppfostrad flicka att på sin bröllopsdag visa sig glad och upprymd. Hon borde i stället öfverväga dagens betydelse och bereda sig för de dyra pligter hon ginge att ikläda sig. Och att Gertrud gjorde detta, derpå tviflade hon alls icke, då hon såsom moder bäst kände dennes ädla hjerta och de grundsatser, i hvilka hon blifvit uppfostrad. — För öfrigt, — tillade hon, — om också icke Gertrud älskar Karl, så skall nog kärleken komma med tiden ... Åfven jag älskade icke dig, Fabian, då jag på mina föräldrars uppmaning gaf dig min hand, och huru