Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 3

lyckliga vi lefvat tillsammans, vet du bäst sjelf ... Dessutom är det nu försent att tänka på någon ändringMin Gud! hvilket uppseende skulle icke sådant väcka . . . Betänk blott det. Öfversten fann sig nu som alltid besegrad af sin friherrinnas måvga skäl och flödande ordsvall och hade ingenting att invända. — Nu, Fabian, måste jag lemna dig på en stund, ty jag har ännu åtskilligt att bestyra, Men tänk nuicke mera på Gertruds tårar, ty jag spår, att hon skall blifva fullt ut lika lycklig med sin man, som jag varit det med dig. Sedan öfverstinnan sagt detta, beredde hon sig att gå, men i detsamma inkom en betjent och anmälde riksstallmästaren grefve Baner. — Baner! — upprepade öfverstiunan. — Hvad kan han väl vilja oss? .. Säg honom genast, att vi icke kunna mottaga någon. Men då betjenten skulle gå att meddela detta svar, inträdde helt obesvärad Baner, som funnit det obehagligt att vänta. — Ursäkta mig, mitt herrskap, att jag inträder utan att först afvakta er tillåtelse, — sade han ovanligt artigt och med en djup bugning. (Forts.)