Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 2

tusan, min goda baron, — tillade han; — huru kommer det sig, att ni låtit slå er ur brädet af den dumme Karl Sparre? ... Ni var jutrolofvad med den vackra Gertrud Berendes. Cronstjerna, som icke lånat någon uppmärksamhet åt förra delen af samtalet, utan helt och hållet varit sysselsatt med sig sjelf, väcktes vid detta tilltal åter till fullt medvetande. — Är det Karl Sparre, som är min rival! — utbrast han med ej ringa öfverraskning. — Det anade jag icke. — Visste ni då icke detta förr än nu? — frågade Baner förvånad. — Nej, det visste jag icke, och jag får derföre tacka er för upplysningen. Sparre skall emellertid icke kunna vägra mig upprättelse, och det är hög tid, hvarföre jag måste skynda. Nu ville Cronstjerna aflägsna sig, men Gyllenstjerna höll honom ånyo qvar. — Nej, det får icke ske! — sade han. — Ni måste först höra edra vänner. Kanske skola vi finna på något bättre. — Men huru kommer det sig, att baron Cronstjerna icke förr än nu fått kännedom om det här giftermålet? — frågade Banr, Gyllenstjerna. — Han kom först nu på morgonen från Pomern, dit han varit skickad af regeringen, och under hans frånvaro