Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1869, sida 2

Ni är Marias make, Lef väl och skynda er att återföra er hustru i den tröstlösa modrens armar. Aldrig, aldrig! Jag räcker aldrig min hand åt en vanärad, äfven om hon blifvit det genom mig. — Afskyvärde! utropade jag. Lemna mig på ögonblicket. Jag föraktar er. — Det kan du inte, Paula. Du kan begråta och beklaga din kusins olycka, du kan neka mig din hand, men du måste i ditt bjerta gifva manpen rätt uti, att han ej kan förena sina öden med en fallen flickas. Han störtade ut — och några ögonblick derefter stod jag ännu tröstlösare vid den stackars modrens sjukbädd. Knappast var tant så återställd, att vi kunde tänka på en resa, förrän hon beslutade att uppsöka Maria, hvilken hon nästan hade förlåtit allt. Jag bad i en biljett Alexander låta oss veta hvarest hon vistades, men han förteg detta, och bestormade mig åter med böner om att återskänka honom min kärlek. Med fasthet tillskref jag honom, att jag heldre ville dö ån emottaga hans hand, att jag föraktade och hatade honom, samt att jag fordrade fred och ro. Han försvann, och jag hoppades att han hade begifvit sig till Maria. Då lemnade den i hemligheten invigda kammarjungfrun mig en tidning, hvari