Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1869, sida 2

begagna mig af dem för att påminna er om er pligt. Uvarför är ni hos mig och ej hos er hustru inför Gud, hos det stackars barn, hvars oskuld ni röfvat, och hvars ära ni är förpligtigad att återgifva? — Paula! utropade han. Hvem har så nedrigt förtalat mig. Hvem . ... Min herre, svarade jag med eftertryck. Jag var sjelf ett ofrivilligt vittne till ert sista samtal med min olyckliga syster före hennes flykt. Ni vet nu allt — förskona mig hädanefter ifrån alla besök. Ni måste nu vara död för mig. — Nej! skrek han liksom vansinnig, så får det ej vara. Jag återskänker dig ej friheten, dyrbara varelse, hvars värde jag nu först klart fattar, då jag är på väg att förlora dig. Paula, jag kan iuote lefva utan din kärlek. Förlåt, att jag befläckat din rena själ med bilden af ett felsteg. Maria kom emot mig med kärlek, hon hängde fast vid mig med oemotståndlig passion, och jag hade. icke varit menniska, om jag kunnat emotstå denna frestelse. Men mitt fall hade ej varit möjligt utan hennes förvånande likhet med dig. — Tig! utropade jag, och förnedra er ej äfven till att blifva en bedragare inför mina ögon. Jag är för oerfaren att kunna möta er förseelse med förlåtelsens mätt. Ni är död för mig.