Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1869, sida 3

blats. Jag är ingen schackrare, ingen handelsjude, som later afspisa sig med penningar. Jag är rik, rikare än ni, och jag kan endast betrakta hvad ni nu yttrade såsom en uppenbar förolämpning. — Ni väntar väl inte, frågade Richard stolt, att jag skall göra er den äran att bevilja er en duell, äfven om ni skulle uppbjuda all er fintlighet för att erhålla en sådan? — Kanske om jag offentligen förolämpar er, svarade juden. — I sådant fall skulle jag taga min tillflygt till andra vapen, svarade Richard med bestämdhet. Ständskillnaden förbjuder mig ej denna tvekamp, emedan jag är höjd öfver medelålderns fördomar, men jag slåss endast med motståndare, för hvilken jag hyser aktning och denna har niförverkat genom det sätt, hvarpå ni trängt er in här i huset, för att begagna er af en hemlighet, som en olycklig slump gjort er medveten af. I sanning, min herre, ni kan endast tacka gästfrihetens lagar för att jag underbandlar med eri denna sak; jag borde rätteligen hafva öfverlemnat detta åt tjenstefolket. — Nog, mer än nog! utropade Emil, förlorande hela sin sjelfbeherrskning. Ni fortfar med att förolämpa mig, men hör nu mitt sista ord; endera öfverbringar ni till mig ionan denna dags utgång grefvinnans samtycke till mitt