Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 3

eller juveler — eller kanske detta vackra slott? — Fy, min fru! utropade juden förtörnad. Jag behöfver hvarken juveler eller gods, emedan jag är rikare än ni. Jag begär något ädlare. Jag älskar er dotter och begär hennes hand säsom pris för min tystlåtenhet. Sascha! skrek Paula tillintetgjord och vek några steg tillbaka, medan hon förfärad stirrade på Emil. Ni — Ja, min fru, jag vågar och endast löftet om hennes hand kan afhålla mig från att genast för hela verlden berätta, hvem grefvinnan Wartenfels en gång var. — Uimmelske fader, alla väsens skapare, kan du tillåta, att en oskyldig qvinna på detta sätt skall genomgå så förfärliga lidanden! skrek Paula utom sig af förtviflan, och föll på knä, sträckande armarne bedjande mot himmelen. — Nog med prat, min fru, sade Emil kallt och fast. Låt mig veta ert beslut. Då släpade sig den olyckliga qvinnan fram till honom, omfamnade hans knän och snyftade fram följande bevekande bön: — O, haf förbarmande med en moders ångest! (Forts.)