Norrländska Korrespondenten – 14 september 1869, sida 3

ställen måst gifva vika för den väldiga nordans handtag. I ett förmöget bondhus, några få mil norr om Stockholm — ett af de få hus, som efter det långvariga folkoch penningödande kriget ännu egde någon förmögenhet qvar, satt familjen, omgifven af sitt tjenstefolk, i god ro omkrivg den varma och välförsedda stugans klart brinnande eldbrasa. Husfadren, som var något halt, men för öfrigt en rask och fetlagd medelålders karl, satt öfverst i rummet, på en liten flyttbar bänk, och legade selar; icke långt ifrån honom, men något närmare spiseln, satt hans gamla far, en rast gubbe, och knöt på en not, under det att tvänne drängar höllo på att slöjda, den ena på en träslef, den andra, på en smörtjerna. Besynnerligt skulle hvarje inträdande främmande person hafva funnit det, att icke mindre än tre raska, arbetsföra karlar funnos der i huset. Det var minsann icke många familjer i Sverige, som vid den tiden hade tre sådana exemplar att uppvisa. Men gick man litet omkring i stugan och såg bonden resa sig upp och linka omkring, samt något närmare betraktade de båda drängarna af hvilka den ena var enögd och den andra krokryggig, så hade man strapt upplysning på gåtan, hvarför alla dessa tre svenske män sluppit undan förödelsen. (Forts.)