lighetens sana, hwillen arv langt mera helig än soldatens på slagfället. Slam åt den soltat fom i striden fri fer fin fana!? Men ffam äfwen öfwer den menmisla fom glömmer att fon besitter förnuftets och intelligensens ädla gåfwor! Må bluygsel drabba ren fom uppoffrar pligten för passionerna, fame wetet för egennyttan, och sålnnda förta star den rang fom släller honom i jemn bredd med denna werldens mäktige! — Wi fe att här är jemliklhet. — Den finnes ide i matten och ritedomen, ej heller i någon af de förmåner samlhället eller naturen fan gifva oss: den finnes hos of sjelfwa, i wårt medwetande, i wåra hands lingar och i den wärdighet wi weta att förläna wårt lif. J wårt sedliga lif, i länslan af wåra förpligtelser och wissheten att mi kunna uppfylla dessa, bestär den sanna jemlilheten. Så har den lila tel ningen och den gemensamma arfwedelen lommit ätill menstliabeten. — Gud har gifwit of pligtens lag. Men begreppet pligt förntsätter ett annot, nemligen förmågan att uppfylla pliaten, d. ä. friheten. Friheten åter innebär förmågan att få emot tet onda och att beherrska passionen samt Iyda samwetets röst. Denna förmåga har blifwit of gifwen af samma hand som lade på oss pligtens börda, nemligen of Guds hand. På grund af denna förmåga att wälja mellan det goda och onda, mellan läga passioner och ädla böjelser, på grund af mår frihet, hafwa mi inom of on helig och olränlbar egendom, fom ingen fan taga ifrån of. Ty att wilja beröfwa oss mår frihet slulle i sjelfwa werket betyda detsamma som att wilja fritaga oss från pligtens lag, fom är den andomliga lagen, för att förwandla oss till blinda werttyg för wåra likars passioner, girighet och högmod. Men litsom pligten är okränkbar och helig, få är äfwen friheten helig och följ: altligen tillhöra wi oss sjelfwa, eller fnarare den lag, för hwars uppfyllande wi hafwa blifwit skapade. Wi höra säledes ingen annan fill. Men vå mi ide äro någon annans tillbörighet, fon ide heller någon annan tillhöra oss. hwadan den öfwerfygelsen tränger fig på of, att wi hwarken böra wara despoter eller slajwar. Såsom despoter trampa wi under fötterna wåra pligter, såsom slafwar äro wi glömsla af wåra rättigheter; men det är till dessa senare wi måste wädja, för att lunna uppfylla wåra pligter. Detta är jemlilhet; oc) i de höga re gionerna måste den sölas, om man skall finna den. Härmed hafwa wi äfwen angifwit grunten hwarföre, i trots af wårt högmod och wåra otämjeliga pasfioner, likwäl alltid den trosläran fortlefwat i wårt medwetande, att alla menniskor äro hwarandras jemlilar och bröder. Lika inför sedelagen, skola de blifwa det än mera i en annan werld. Ty det är ide wår bräckliga kroppshydda, småningom utnött af siuldomar och genom ålderdomen böjd mot jorden, fom fan igenkänna den ewiga lagen, pligtens oföränderliga lag, samt hysa den sjelfaktning och tillåtliga ftolthet, fom, i förening med altningen för andras, manas fram af pligten. Det är ide det låga stoftet fom besitter förmågan att wälja mellan ondt och godt, mellan passionens lockelser och det högre intressets ingifwelser samt lifwets heliga förpligtelser; det är den lefwande och orödliga anden, som i trots af de jordiffa drifternas tyngd ständigt swäfwar upp åt, och uti sig sjelf och de warelser som likna honom slädar gudomens afbild. Till känslan af den moraliffa jemlikheten skall då foga sig den religiösa fänslan, fom är fällan till allt hwad tröftvift är, till hela wår inre kraft och all wår wärdighet. Understödda af den veli: giösa öfwertygelse, fom kommer mår fedlighetslänsla till hjelp, blifwa wi sälra om of sjelfwa om sky lika mycket att förnedra andra som att förnedra oss sjelfwa; wi blifva friheten wärdiga, och den bor gerliga friheten lommer till oss såsom ett nödwändigt och oundwilligt uttryck af den sedliga friheten. Ålifna menniskor i ordets bästa mening, skola wi äfwen förstå att wara medborgade. Ty det är UR 0 6 — 4