Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 3

besvärliga marscherna. Uttrycket i deras anleten var olika: somliga blickade gladt och modigt omkring sig medan andra, åter sågo sorgsna och modfällda ut, örskande sig vara långt derifrån, vara på återmarsch till det älskade fosterlandet och de kära i hemmet. Stackars gossar! sade för sig sjelf en omkring fyratiofemärig man, som, klädd i de svenska soldaternas släpmundering, gick och spatserade helt långsamt och makligt genom lägret. vStackars gossar! upprepade han ännu en gång. Hur trötta och medtagna de se ut! Och ändock äro resans strapatser ett intet, mot hvad de sedan få vidkäunas. Skönt är det visserligen, att få fäkta under en sådan herre, som kung Carl XII och ogjordt ville jag ej hafva det, som jag under hans segerrika baner har uträttat. Men likväl är jag glad öfver att inte min pojke kommer med; ty innan han blir så gammal, hoppas jag, med Guds hjelp, att kriget måtte vara slutadt. När man är stor och mogen och kan vara karl för sin hatt går det nog an att följa ropet: gossar, gån på! men dessa stackars spinkingar! . . . Det är ömkligt att se dem. Nästa gång det blir rekrytering . . Han stannade här, midt i meningen af stn monolog, emedan han, under det samtal, som fördes mellan de nykom