lommit i jlor. Genom dem har landet rålat i en ofantlig utländssk siuld, hwars sörräntande förlamar all rörelse, all indus stri och, hwad lanste wärst är, lägger en hämsto på sjelfwa landets buswudnäring: jordbruket. Och det måste blifwa wärre tag för dag, ty hwarje ny räntebetalning minffar landets tillgångar. Wårt nya statsslid är wisserligen bättre än den gamla ständsförbistringen — hwem är få bornerad, aft ban ide inser det? — och helsades der före med glädje af alla frams ätffridandets wänner, Men det war — en halfmesvr. ett Hattande å begge sidor. Arbetet, på hwillet dock ytterst hwarje stat hwilar, har lita rlitet nu fom förut nägon röst wid ordnandet af samlälsets angela genheter — dess idlare befinna fw fortfa: rande i samma omyndighetsoch flafweris tillftånd fom före reformens genomdrifwante. Penningen, werllig eller blott slenbar, är det medborgerliga wärdets enda gradmätare och få länge en sådan orätt: wisa fortsar, kan man swårligen hoppas, att kreditlagstiftningen ordnas på ett pral: tifft och i allo tilliredsställande sätt. 8 De flesta medlemmarne af riksdagens begge lamrar bafwa allt för myset intresfe wid att skydda privatbanlerna, att man af tem skulle wänta inteckningslagens uppz häfwande. Många åro delegare i nämnde banfer, andra hafwa fina egendomar i dem intecknade upp till taläsen. Men fan det länge bära sig på detta sätt? Blir icke eländet större för hwarje dag, blir ide arbetet allt mera sälljynt och allt sämre betaldt? Åro Smwerges arbe tare icke annat än maskiner för att skaffa guld i fina plågoandars kassakistor och ffola de ätnöja sig med att deras tillftånd dagligen förwärras?! Zcke kunna alla dessa samhällets parias draga öfwer Oceanen till Amerita, den medborgerliga fris hetens och arbetets land; ega icke äfwen de rätt att funna finna sitt bröd i det land, der teras wagga fått? ... Stats I ekonomerna påsta ju, att Swerge fan föra tubbelt få stort antal innewånare, fom det för närwarande har — således mäste man antaga att förwända lagar äro orfar fen till att en få ofantlig del af landets befolfning salnar arbete och, till följd deraf, tillräckligt, om också tarfligt, uppehälle. J första rummet bör inteckningslagen helt och hållet afskaffas; då skall äfwen ren fat: tigaste kunna skaffa sig en jordlapp, blott han har krafter att odla den, ty det är klart, att de stora egendomarne måste styckas få snart de ide längre få intecknas. Äfwen i andra fall förtjenar den amerikanska kreditlagstiftningen att taga till föredöme. Gäldstugan är naturligtwis en okänd sak i ett land, der det icke är något brott att wara fattig och der man håller före, att krediten bör wara byggd på förtroende och icke på wåldslagar. Då det ju är obestridligt att den, som lemnar kredit, i allmänhet gör det för att förtiena penningar och saledes bör berälna fin förtjenst efter den risk, han underlastar sig, få tyckes det obilligt att ite äfwen gäldes nären fall hafwa något skydd af lagen. Den så förderfliga konsumtionakrediten skulle of fig sjelf upphöra, om utfölningslagen förändrades få, att utmätning hos gäldenär ide fick göras utöfwer wisja De stämda gränser, få att borgenären t. ex. från handtwerlaren ide egde rättighet ta ga hans tarfliga bo, hans werktyg och hans lilla fager, från bonden icke hans kreatur och wissa tunland jord. Lagen bör wärna icke blott om fordringsegaren utan äfven gäldenären, och sedan en sådan lag funnit omskapa freditväjens det, skulle snart alla erkänna def mwäljia: nelserila frulter och krediten skulle blifwa fotad på den enda sålra grundwalen: Per sonligt förtroende. Om tidningsskrifwarc. En tidningsskrifware har utan tif: wel det swåraste handtwerE af alla