Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 3

— De, som kommo till vårt för att värfva. Då Knaps nummer var tom måste den fyllas af mig, som var hans son. Mor grät och bad, men det hjelpte inte. Jag måste bort och träda i min fars ställe. Soldaten slog sig för pannan och for sedan ofrivilligt med handen till svärdfästet. Man har sagt en lögn! ropade han med dundrande stämma. Jon Knapp är ju inte död-o oc Intet död! — eftersade ynglingen med glädjestrålande ansigte — Ack, säg, säg, kamrat, hvar fins han? År han här? ... Kan jag få se honom? Det kan du, sade den äldre och fattade ett hardt tag, ett riktigt karlatag i den unges arm, samt förde honom något afsides från de öfriga, som undrande hade åhört detta samtal. Der voro flera ynglingar från Röbäck, Böle, Österoch Westerteg, med flera byar deromkring, och alla hade de hört omtalas, att Jon knapp stupat i kriget. Soldateu drog gossen med sig ur lägret och när de kommit utom synoch hörhåll för alla, stannade han tvärt, midt för Carl, och såg honom i ögonen med en underlig min. Mins du din far? frågade han. (Forts.)